Leveransdag

Idag är det "leveransdag" för min kollega MN och hans tjejs bebis. Precis som Påsen verkar detta lilla knyte inte heller ha förstått det där med beräknad födelsedag... Men det var iof i förmiddags jag hörde något sist. Erfarenheten säger att det kan gå fort...

Jag minns hur det var, den där dagen då hon skulle ha kommit och de efterföljande dagarna tills hon kom. Hade det inte varit påsk, Johan varit ledig, mina föräldrar varit på besök, likaså Johans lillasyster med pojkvän, så hade jag förmodligen gått ner mig fullständigt. På den beräknade dagen var jag sjukt nervös, men inget hände. Lite förvärkar som bara spädde på min nervositet utan att ge något (eller ja, något gjorde de säkert, men det kunde jag ju inte se då...). De följande dagarna blev jag lite mer deprimerad för varje dag. Som tur var var man väl distraherad. På dagen d for mina föräldrar hem och Johan iväg till en kompis. Själv satt jag apatiskt på balkongen i gassande sol, solade magen (ville bränna ut Påsen) och funderade på hur det skulle gå att gå ensam hemma de kommande dagarna och bara vänta medans Johan var på jobb. Bara tanken på det höll på att göra mig knäpp. Jag funderade oxå på om Påsen tagit fel och trodde hon var en elefantunge som ska bakas i 22 månader, inte 9... Det fanns oxå en möjlighet att jag skulle bli den första att aldrig bli mer än just bara gravid - för alltid. Kanske att det under kommande 9 månader skulle utvecklas baklänges... Kanske var jag bara skengravid och ultraljuden bara visat ett lyckosamt mönster. Men det visade sig ju att så var inte fallet. Påsen kom när vi som minst trodde på det. :-)

I efterhand är jag glad för varje sekund "extra" hon var i magen, annars hade hon ju inte blivit just den perfekta lilla människa hon är nu.<3

Jag önskar MN & J all lycka i det som oundvikligen komma skall. Det finns inget mer fantastiskt underbart och lika mycket skrämmande än just detta.