Påsen = nåldyna...

Som bekant har Påsen haft mycket besvär med magen. Vi har använt oss av alla droppar vi fått och jag har även sett över min diet (framförallt slutat med mjölkprodukter). Magdropparna får hon kontinuerligt, de ska ju ha vetenskapligt bevisad effekt. Miniform har hon oxå fått och de verkade hjälpa så länge jag inte ändrade min diet. När jag slutade med mjölkprodukter tyckte vi att det blev såpass mycket bättre att miniformen gjorde vare sig till eller från. Enda skillnaden har varit bajsfrekvensen... - med miniform ~1ggr/v, utan ~2ggr/v. Märkligt... På vad sätt blev det bättre då? Istället för att hon hade ont hela dagarna, har krämporna koncentrerats till måltider och kvällen. Däremot verkar hon nästan ha mer ont när hon väl får ont, fortfarande, trots att hon är gott över tre månader... Det river i mammahjärtat att se. Så igår var vi på läkarundersöknig för att konstatera att det inte är några andra fysiska orsaker till hennes magproblem. Så fick vi tid för kolikakupunktur hos en av sköterskorna på barnmottagningen/BVC som utbildat sig inom detta. Dock får inte detta göras under arbetstid då det inte ingår i hennes arbetsuppgifter enl sjukhuset, utan det blir på udda tider och raster vad jag förstår. Hon sa att om metoden blir officiellt erkänd här, skulle hon förmodligen behöva jobba heltid med det pga den stora efterfrågan och det vill inte landstinget/sjukhuset... Jaja, jag lägger mig inte i den debatten.

Hur gör man då? Jo, en nål som på bilden sticks in i huden en liten bit upp mellan tummen och pekfingret. Den skruvas på några gånger, så är det klart. Likadant görs på båda händer. Går på någon minut bara. På så sätt ska tydligen tjocktarmen stimuleras att jobba effektivare. Därför kan det tydligen bli värre just första kvällen för att sen bli bra. Många ser förändring direkt efter första gången, de flesta blir bra efter tre och några enstaka behöver fler än fem behandlingar.

Idag var första gången för Påsen. Först fick jag prova på. Lite ont gör det, eller mest obehag egentligen. Påsen kände absolut ingenting och reagerade inte alls. Blev bara irriterad över att behöva sitta still med handen och inte få stoppa den i munnen... Dock kämpade och skrek hon ordentligt senare väl hemma. Vi får väl se hur det ter sig nu de närmaste dagarna. Nästa tid har vi på fredag. Tydligen brukar hon ge behandlingar varje eller varannan dag, men vi ska ut med båten, så det blir tre dagar mellan för oss. Behövs det ytterligare en behandling sen antar jag att den blir på måndag. Men det får vi se. Kanske inte behövs... *hoppas hoppas* Det är ju det enda man kan göra, hoppas... Det finns väl egentligen inga vetenskapliga belägg för att det fungerar. Men så länge det inte skadar är det värt ett försök. Hjälper det inte, ja, då har vi sannerligen gjort allt som står i vår makt och det är bara att vänta ut. Hjälper det, så JIPPI!! :-)