Torsdag 12 april 2012
Igår, onsdag, kom hon som har stället vi bor på för att byta våra sängkläder. Precis när hon gått började det dunka i väggen.
Tanke 1: Ingen är väl dum nog att ha så häftig sex mitt på eftermiddagen så att vem som helst hör... Vågar min titta in mellan gliporna i träväggen intill??
Tanke 2: Det måste va en väldigt stor tvättmaskin som för sånt liv. Det känns ju t.o.m i golvet. Fast de har ju ingen...
Tanke 3: Men om de ska renovera och slå ut en vägg behöver de knappast en stor bulldozer. Och ska det fortsätta såhär tänker inte jag betala för att bo här!
Tanke 4: Vad de än gör får de skärpa sig! Hela restaurangdelen svajar ju! (Restaurangdelen är en icke-stabil träbyggnad som sitter ihop med den tvåvånings cementkloss vi bor i.)
Tanke 5: Hela byggnaden (inkl. vårt hus) svajar ju... I takt... Hur...?
Tanke 6: Kan det va en...? Nej! Jo. Vad annars?
Plötsligt blev allt stilla och tyst, förutom havets vågor som fortsatte att dåna upp på stranden.
Tanke 7: MIN FÖRSTA JORDBÄVNING!! :-) Jag måste fråga någon om det stämmer så att jag inte bara inbillat mig...
Tanke 8: Hmm... Jag är lite illamående. Kan man bli sjösjuk av en jordbävning?? På så kort tid??
Allt var över på max 20 sekunder skulle jag tro. Man hinner tänka mycket på väldigt kort tid. Väldigt orealistiska tankar, totalt utom all logik. Vi har inte lyckats få reda på några egentliga nyheter om vad som hänt och var centrum var. Det som jag (och Påsen) kände klassas knappast som jordbävning. Ett skalv kanske. Ett väldigt litet skalv...
Jodå, Påsen märkte av det. Från att ha varit lite gnällig blev hon helt plötsligt förvånansvärt tyst och lugn direkt när det startade och stod och tittade på mig med sina stora undrande ögon. Johan var såklart ute och surfade just då. Han hade inte märkt något alls.
När allt var över fann jag mig själv ståendes mitt emot vårt lilla hus med Påsen på armen. Ett omedvetet smart drag i ett förvirrat ögonblick. Jag gick sedan för att fråga ägarna om vad som skett. ”Ett skalv.” var det korta och kolugna svar jag fick. Ett stort ögonblick för mig. De hade inte ens stannat upp i sina sysslor under tiden...
När vi ändå berättar om mindre katastrofer, kan jag avslöja en lite mer skrämmande situation som hände på fredagen den 30 mars.
Vårt besök från Norge hade anlänt samma morgon och vi själva skulle byta hotell. Eller hotell... Vi bytte från ett hotell till en privat gummas uthyrningslägenheter. Det var ett rum med kokvrå och badrum. Ganska luftigt, rymligt och okej, men inte mer än så. Dock var det väl värt priset, framförallt en vecka som Semana Santa – katolikernas största högtid/ledighet/festhelg. Gumman var gammal, virrig och såg dåligt. Hennes son bodde hemma, var närmare 50 tänker jag och lätt alkoholiserad och gillade att röka joints. Första seneftermiddagen satt Johan och sonen och pratade uppe på ”takterrassen” (inte i närheten så fint som det låter, snarare ett ofullständigt byggt våningsplan med en soffa, ett par hängmattor, vattentank och gastank). Han kom ner efter ett tag och vi började göra oss i ordning för kvällens middag. Jag flyttade en av Johans väskor och tänkte, ”Jisses, vad den stank! Vad har han i den?”. Då säger Johan, ”Luktar det inte konstigt?”. Båda funderar hårt, lukten är väldigt bekant. ”Gas!” utbrister jag. Johan springer ut till lilla gastanken (som värmer upp vattnet) som är precis utanför vår dörr. Där har det utbrutit en mindre brand – lågorna slog ut direkt från gastanken! Han kommer inrusandes ”UT! UT! VI MÅSTE UT!”. Jag tar Påsen under armer och rusar ner för trapporna. Vi ropar på ägarna för hjälp. Vi har ingen aning om hur sådana gastankar fungerar, var man stänger av dom eller om det finns något typ av nödstopp på dom. Det fanns en röd ratt mitt i lågorna. Såklart var det den... Tillslut kommer sonen ut och vi skriker bara ”Brand! I gastanken!”. Han rusar upp på taket och stänger av flödet från den stora tanken. Det hade kunnat bli en ordentlig smäll. Även om gastanken utanför oss inte var stor, hade den nog blåst ut stora delar av rummet...
Brandkåren kom strax, de fanns bara några kvarter bort. Så skärrad som jag var när vi kom ut, hörde de nog när jag skrek... ;-) De försökte förklara för oss vad som var orsaken och vad vi måste göra för att förhindra att det sker igen. Det tog lite tid innan vi förstod att de trodde att vi bodde där på riktigt och innan vi lyckades reda ut för dom att dom måste prata med ägarna. Men vi fick iaf reda på orsaken. Det är alltid en liten liten låga i de där gasvattenvärmetankarna och det måste ha kommit in något skräp som antänts. Uppe på det står tanken helt fritt utan skyddsskåp, så vinddraget gjorde att det fick syre och flammade upp. Men, vad var det då som antänts? Johan har en teori: När han och sonen satt på takterrassen och pratade, rökte sonen ett par joints. Minst två gånger frågade han Johan om han hade tändare, vilket Johan inte hade. Då hade sonen försvunnit från takterrassen en kort stund och kommit tillbaka med tända cigaretter. Johan har en misstanke om att han öppnat luckan till gastanken och tänt på den lilla gnistan. Därav skräpet som senare antänts när någon senare använt varmvatten...
Vi kommer inte bo där igen...
Det som kändes bra var att när vi på nåt sätt stod inför ett slags leva-eller-dö-ögonblick, fanns det bara en sak i bådas våra huvuden: FÅ UT PÅSEN!! Inget annat hade vi med oss ut. Bara hon. :-)
Så, till sist. Idag, torsdag, såg Johan en haj.
Vi bor på en strand som heter Las Saladitas, men i eftermiddag for Johan ca 30 min norrut till en strand som kallas för The Ranch. Han kom alldeles precis tillbaka, alltför fort för att ha surfat. Jag misstänkte att vågorna inte varit till belåtenhet. Men, så var inte fallet. Johan hade farit dit, stått och tittat på vågorna och tänkte precis börja göra sig redo för att gå ut. Ett par står med kikare och tittar ut mot havet. ”Ehh, har du sett den där?” frågar de Johan och pekar rakt ut mot en lugnare del inte så väldigt långt från stranden. Johan spanar ut och ser sin största skräck – hajen! De uppskattade den till att vara knappa två meter. Johan gick inte ut för att surfa... Han funderar skarpt på att inte surfa mer här i Las Saladitas oxå. Imorse hade han sett en stor sköldpadda ute i vattnet. Nu är han inte längre så säker på om det var det det var...
Igår, onsdag, kom hon som har stället vi bor på för att byta våra sängkläder. Precis när hon gått började det dunka i väggen.
Tanke 1: Ingen är väl dum nog att ha så häftig sex mitt på eftermiddagen så att vem som helst hör... Vågar min titta in mellan gliporna i träväggen intill??
Tanke 2: Det måste va en väldigt stor tvättmaskin som för sånt liv. Det känns ju t.o.m i golvet. Fast de har ju ingen...
Tanke 3: Men om de ska renovera och slå ut en vägg behöver de knappast en stor bulldozer. Och ska det fortsätta såhär tänker inte jag betala för att bo här!
Tanke 4: Vad de än gör får de skärpa sig! Hela restaurangdelen svajar ju! (Restaurangdelen är en icke-stabil träbyggnad som sitter ihop med den tvåvånings cementkloss vi bor i.)
Tanke 5: Hela byggnaden (inkl. vårt hus) svajar ju... I takt... Hur...?
Tanke 6: Kan det va en...? Nej! Jo. Vad annars?
Plötsligt blev allt stilla och tyst, förutom havets vågor som fortsatte att dåna upp på stranden.
Tanke 7: MIN FÖRSTA JORDBÄVNING!! :-) Jag måste fråga någon om det stämmer så att jag inte bara inbillat mig...
Tanke 8: Hmm... Jag är lite illamående. Kan man bli sjösjuk av en jordbävning?? På så kort tid??
Allt var över på max 20 sekunder skulle jag tro. Man hinner tänka mycket på väldigt kort tid. Väldigt orealistiska tankar, totalt utom all logik. Vi har inte lyckats få reda på några egentliga nyheter om vad som hänt och var centrum var. Det som jag (och Påsen) kände klassas knappast som jordbävning. Ett skalv kanske. Ett väldigt litet skalv...
Jodå, Påsen märkte av det. Från att ha varit lite gnällig blev hon helt plötsligt förvånansvärt tyst och lugn direkt när det startade och stod och tittade på mig med sina stora undrande ögon. Johan var såklart ute och surfade just då. Han hade inte märkt något alls.
När allt var över fann jag mig själv ståendes mitt emot vårt lilla hus med Påsen på armen. Ett omedvetet smart drag i ett förvirrat ögonblick. Jag gick sedan för att fråga ägarna om vad som skett. ”Ett skalv.” var det korta och kolugna svar jag fick. Ett stort ögonblick för mig. De hade inte ens stannat upp i sina sysslor under tiden...
När vi ändå berättar om mindre katastrofer, kan jag avslöja en lite mer skrämmande situation som hände på fredagen den 30 mars.
Vårt besök från Norge hade anlänt samma morgon och vi själva skulle byta hotell. Eller hotell... Vi bytte från ett hotell till en privat gummas uthyrningslägenheter. Det var ett rum med kokvrå och badrum. Ganska luftigt, rymligt och okej, men inte mer än så. Dock var det väl värt priset, framförallt en vecka som Semana Santa – katolikernas största högtid/ledighet/festhelg. Gumman var gammal, virrig och såg dåligt. Hennes son bodde hemma, var närmare 50 tänker jag och lätt alkoholiserad och gillade att röka joints. Första seneftermiddagen satt Johan och sonen och pratade uppe på ”takterrassen” (inte i närheten så fint som det låter, snarare ett ofullständigt byggt våningsplan med en soffa, ett par hängmattor, vattentank och gastank). Han kom ner efter ett tag och vi började göra oss i ordning för kvällens middag. Jag flyttade en av Johans väskor och tänkte, ”Jisses, vad den stank! Vad har han i den?”. Då säger Johan, ”Luktar det inte konstigt?”. Båda funderar hårt, lukten är väldigt bekant. ”Gas!” utbrister jag. Johan springer ut till lilla gastanken (som värmer upp vattnet) som är precis utanför vår dörr. Där har det utbrutit en mindre brand – lågorna slog ut direkt från gastanken! Han kommer inrusandes ”UT! UT! VI MÅSTE UT!”. Jag tar Påsen under armer och rusar ner för trapporna. Vi ropar på ägarna för hjälp. Vi har ingen aning om hur sådana gastankar fungerar, var man stänger av dom eller om det finns något typ av nödstopp på dom. Det fanns en röd ratt mitt i lågorna. Såklart var det den... Tillslut kommer sonen ut och vi skriker bara ”Brand! I gastanken!”. Han rusar upp på taket och stänger av flödet från den stora tanken. Det hade kunnat bli en ordentlig smäll. Även om gastanken utanför oss inte var stor, hade den nog blåst ut stora delar av rummet...
Brandkåren kom strax, de fanns bara några kvarter bort. Så skärrad som jag var när vi kom ut, hörde de nog när jag skrek... ;-) De försökte förklara för oss vad som var orsaken och vad vi måste göra för att förhindra att det sker igen. Det tog lite tid innan vi förstod att de trodde att vi bodde där på riktigt och innan vi lyckades reda ut för dom att dom måste prata med ägarna. Men vi fick iaf reda på orsaken. Det är alltid en liten liten låga i de där gasvattenvärmetankarna och det måste ha kommit in något skräp som antänts. Uppe på det står tanken helt fritt utan skyddsskåp, så vinddraget gjorde att det fick syre och flammade upp. Men, vad var det då som antänts? Johan har en teori: När han och sonen satt på takterrassen och pratade, rökte sonen ett par joints. Minst två gånger frågade han Johan om han hade tändare, vilket Johan inte hade. Då hade sonen försvunnit från takterrassen en kort stund och kommit tillbaka med tända cigaretter. Johan har en misstanke om att han öppnat luckan till gastanken och tänt på den lilla gnistan. Därav skräpet som senare antänts när någon senare använt varmvatten...
Vi kommer inte bo där igen...
Det som kändes bra var att när vi på nåt sätt stod inför ett slags leva-eller-dö-ögonblick, fanns det bara en sak i bådas våra huvuden: FÅ UT PÅSEN!! Inget annat hade vi med oss ut. Bara hon. :-)
Så, till sist. Idag, torsdag, såg Johan en haj.
Vi bor på en strand som heter Las Saladitas, men i eftermiddag for Johan ca 30 min norrut till en strand som kallas för The Ranch. Han kom alldeles precis tillbaka, alltför fort för att ha surfat. Jag misstänkte att vågorna inte varit till belåtenhet. Men, så var inte fallet. Johan hade farit dit, stått och tittat på vågorna och tänkte precis börja göra sig redo för att gå ut. Ett par står med kikare och tittar ut mot havet. ”Ehh, har du sett den där?” frågar de Johan och pekar rakt ut mot en lugnare del inte så väldigt långt från stranden. Johan spanar ut och ser sin största skräck – hajen! De uppskattade den till att vara knappa två meter. Johan gick inte ut för att surfa... Han funderar skarpt på att inte surfa mer här i Las Saladitas oxå. Imorse hade han sett en stor sköldpadda ute i vattnet. Nu är han inte längre så säker på om det var det det var...
Oj, vilket dramatiskt och spännande inlägg! För det första - jordbävning! Här i Singapore så har många (främst de som befann sig på höga våningar) känt av skalvet i Indonesien, det var ju över 8 på Richterskalan! Vi märkte dock ingenting. Intressant att läsa om din upplevelse! Och Påsens.
SvaraRaderaFy vad läskigt med branden! Och hajen! Hoppas ni får det lugnt och skönt från och med nu! Många kramar Linda S
Hjälp vad många obehagliga händelser på så kort tid. Jag förstår om du blev skakis.
SvaraRaderaKram Malin