En galen resdag...

Jag kunde ha förstått redan i morse att detta skulle bli en helt galen dag. Och framförallt inte min dag...

Gick kl.05.45 för att hinna med 06.20-bussen till tåget. Bilen skulle ju lämnas hemma så svärföräldrarna kunde låna den. Eftersom jag hade en del packning och lite sopor att slänga också, så gick jag ovanligt tidigt till bussen. Det var tur det. För halvvägs kommer jag på, passet! Inte för att det eg ska behövas när man bara ska flyga Kastrup-Gardemoen, men ändå. Det kan va bra. Jag ska trots allt flyga med Norwegian och de kan va lite kinkiga ibland med att man ska ha just passet. Så det var bara att ställa ner alla väskor på parkeringen dit jag kommit, ta nycklarna och springa som en galning tillbaka, uppför alla trappor, in och rota fram passet. Sen rusa som en vind nedför trapporna och ut mot bussen. Precis när jag håller på att knöla in soporna i containern (som ligger precis bakom busskuren) kommer bussen. Jag hinner med, men det var precis.
Nånstans här borde jag förstått att detta var bara början...

Väl framme i Ronneby var jag såklart tvungen att gå hela vägen till jobbet. Inte för att det är långt, i vanliga fall gör jag det gärna, men nu hade man ju tung väska att dra på och massa småväskor, och eftersom jag inte ville gå i alla trappor var jag tvungen att ta en omväg runt. Hur som, precis att jag hinner till gårdsplanen till jobbet börjar det smådroppa från himlen. Jag hann inte mer än upp till mitt kontor förrän det började ösregna... Det var faktiskt tur.

Idag var det ju dessutom min första dag med mat efter min 2-dagarsfasta. Gissa om jag längtade efter frukosten! Youghurt, nötmüsli och knäckebröd med ost och en kopp te, godaste frukosten i världen. I övrigt rullade dagen på alltför snabbt. Jag skulle med tåget till Kastrup kl.13.02. Kom på strax före lunch när det regnade som mest att jag borde få någon att skjutsa mig till tåget. Men alla på kontoret har lunch då, så ingen med bil är kvar... Truckförare Mårten blev min räddning.
Men nu hade det ju blivit strålande fint väder och jag kände mig nästan dum som fått han att köra mig när jag lika gärna kunde gå. Men nu hann jag ju faktiskt äta lite lunch oxå, med betoning på lite... Som vanligt, när man ska iväg, har alltid någon ett flertal saker som bara måste tas upp precis när man måste gå och har lite bråttom. I samma ögonblick kommer Mårten upp och kollar om jag inte kommer snart. Han berättar att det haglar ute. Skönt, tänker jag, så slipper jag ha dåligt samvete för vädret. Han packar in min väska medans jag pratar klart och vi kör iväg. Jag är på tågstationen i god tid, 12.50. På perrongen inser jag att jag glömt skokartongen med Burberry-skorna, som jag ska försöka få lämnat tillbaks under resans gång, på kontoret. Jag försöker hitta telefonen och tror först i min desperation att jag glömt den i hans bil. Men hittar den tillslut i jackfickan där den aldrig ligger. Ringer Mårten som precis anlänt på jobbet igen och lyckas få han att springa upp på mitt kontor, hämta skokartongen och köra den till tågstationen. Jag tar emot den på parkeringen och precis när Mårten kör iväg kommer mitt tåg. Timing kallas det.

Själva tågresan är lugn. Sitter och jobbar lite. Försöker skriva ett mötesprotokoll, men det tar bra mycket längre tid än de timmar jag har på mig till Kastrup. Väl framme flyter allt på bra genom in-checkning och säkerhetskontroll. Dock håller jag på att få med mig fel dator efter säkerhetskontrollen, för killen bakom mig hade en exakt likadan...
Jag går snabbt igenom taxfreen till Burberry för att höra om jag kan byta mina skor. Men inte. De är tydligen ett franshiseföretag och kan inte ta emot andras produkter. Synd, men inget att göra något åt. De visste inget om Oslo, så jag får testa där på lördag.
Istället bestämmer jag mig för att gå till favoritrestaurangen Caviar House. Ett fantastiskt ställe med underbara skaldjur där man kan sitta och begrunda alla resenärer som springer förbi. Helt fantastiskt. Jag bestämde mig snabbt för ett glas champagne och tonfisk carpaccio. Tyvärr var tonfisken slut, så då blev det 6 ostron istället. När jag ska ta upp mitt kort för att betala direkt, så man slipper stressa med det efter man ätit, inser jag att jag inte hittar kortetuiet! Jag känner i magen att jag glömt det hemma men letar förbrilt. Jag är ändå snabb upp och säger till kvinnan i baren att jag hittar inte min plånbok, så hon ska inte öppna några ostron. Jag är ändå hyperstressad över champagneglaset jag inte kan betala samt över hur jag ska göra resten av resan. Har jag ens alla biljetter jag behöver?! Jag fortsätter leta som en galning, stressad och upprörd så jag skakar. Kvinnan kommer fram och säger bestämt, ”Nu sätter du dig ner, tar det lugnt och dricker upp champagnen. Den bjuder vi på.” Jag blir genast betydligt mer lättad, men lättnaden tillsammans med oron för resten av resan samt att axelremmen på min fina tygväska jag fått av B-M går sönder, får min inre bägare att rinna över. Bokstavligen. Tårarna börjar rinna. Jag inser att jag sitter på Kastrup men kan inte hjälpa det. Jag anstränger mig max för att hålla tillbaka så gått det går. Jag hör bort i dimman att killen i baren säger typ: ”men hon gråter ju...”. Jag försöker skärpa mig ännu mer. Kvinnan kommer fram och frågar om hon kan göra något för mig, ringa någon. Men det är klart hon inte kan. Jag säger tack, men jag måste bara försöka lugna ner mig. Hon ger några order på danska till killen som jag inte uppfattar. Snart kommer han med några chokladbitar och en liten korg med bröd. Hon kommer strax efter med deras stora laxtallrik, fylld med rökta laxskivor, vanliga räkor, tigerräkor, 2 ostron och spenatsallad. Hon säger: ”Du är ju hungrig flicka. Sitt nu ner, ta det lungt och ät, så ska du se att det käns bättre snart.” Dom är helt underbara. Och vilken mat! Tillsammans med ett samtal till pappa så känns det genast mycket bättre efter en liten stund. Nog för att stället varit en favoritrestaurang innan, det här har knappast gjort att den tappat några placeringar. Jag vet redan när jag ska dit nästa gång... Jag säger det en gång till: Caviar House på Kastrup.

Jag hann med flyget. Allt gick lugnt. Väntade en knapp timma på tåget. Inga oförutsedda händelser där heller. Och hela vägen mellan Lillestrøm och Kongsvinger pratade jag med Maria på telefon. Supermysigt. Så nu när jag sitter i bilen på väg hem med mamma och pappa kan jag nog tycka att det varit en rätt bra dag. Och visst kommer resten av resan ordna sig. Jag blir väl skyldig folk lite pengar efteråt bara...