Pascuales och La Ticla

Onsdag 22 mars 2012
Ligger här i en hängmatta i kvällssolen med långbyxor på och tycker det är lite småkallt. Undrar om man kanske har klimatiserat sig lite vid det här laget... Nja, kanske inte så mycket. Det har varit väldigt varmt fram tills igår, men då blev det väldigt kallt. Inte på dagarna, utan på kvällar, nätter och morgnar. Igår var vi t.o.m. tvugna att ha tjocktröja på samt att både jag och Påsen sov i pyjamas, villket Johan bara önskade han hade haft med. Men vi klagar inte. Det är välkommet som motpol till de gassande varma dagarna.

Tänkte berätta lite om vad som hän sen sist. Vi skulle ju lämna Sayulita...

Torsdagen den 15e mars lämnde vi Sayulita. Johan var ivrig att komma vidare, jag inte lika så, även om jag både gillar att resa med bil och uppleva nya ställen. Sayulita har, som ni nog förstått, passat mig alldeles utmärkt. Så det var inte utan en tår i ögonvrån man lämnade paradiset och de vänner man lärt känna. Men, det låter som att vi kanske kommer tillbaka dit senare under resan. Juni kanske. Kan önska mig det i födelsedagspresent då. :-)

Det var en ganska lång bilresa vi skulle göra nu, men det visste vi. Minst 8 timmars körtid. För oss tog det sammanlagt 9 timmar. Vi stannade endast två gånger för att äta och resan gick som smort (förutom att det var väldigt varmt så att vi alla tre blev trötta och gnälliga)... Ända fram till Tecoman. Där var vi tillslut tvugna att fråga efter vägen till Pascuales, men trots att det ligger bara 14 km rakt ut mot havet till, var det knappt någon som visste vägen. Inte ens zigenarna visste, även om de erbjöd sig att spå vår framtd i våra händer. Jag trodde de var ett resande folk... Människor är uppenbart inte särskilt beresta i den här trakten... Efter en ordentlig omväg kom vi oss fram. För Johan var det en ljuvlig syn som mötte honom. För mig var det mer en besvikelse... Vågorna var stora och riktigt bra, så jag förstår honom. Stranden oändlig och inte särskilt mycket folk i vattnet. Själv blev jag eg mest besviken på hotellet. Vi hade i förväg bokat det finaste hotellet, Paco’s Hotel, i tre nätter. Rummen i det ”fina hotellet” visade sig vara mer eller mindre en betongbunker med två fastgjutna ~140-sängar i alldeles för små rum. Visst, det fanns en fungerande AC från typ 90-talet som nästan rostat sönder och som dundrade som en lastbil, men inget varmvatten. Det som ändå gjorde stället beboeligt var den sköna restaurangdelen direkt ut mot havet och de otroligt vänliga och gästfria ägarna/personalen. De fullkomligt älskade Påsen och underhöll henne på alla sätt möjliga. Man hade t.o.m. barnvakt när man åt mat! :-) Och visst, hade det bara varit Johan och jag, så hade vi nog stannat där ganska länge. För så dåligt var det ändå inte. Man spenderar normalt väldigt lite tid på rummet ändå.
Däremot finns där en riktigt bra restaurang, Las Hamacas del Mayor. Alla rätter med räkor och/eller fisk är gudomliga! De har en pool som var perfekt för Påsen att svalka sig och leka i. Hon imponerade på alla där med att förtjust på egen hand hoppa (läs: gå rakt ut i vattnet) från kanten ner i min famn, gång på gång på gång. Tydligen har restaurangen funnits där sedan 1953 (renoverad såklart) och är en av Colima-traktens mest kända och besökta sjömatsrestauranger. Det var fullt med folk från storstan där när vi var där. Och cevichen och räksoppan var fantastisk.
Men, som familj går det inte att bo i ett sådant litet rum, framförallt inte med fastgjutna sängar då man har en liten elvisp i sängen på natten... Dessutom finns här ingen egentlig by, så att stanna längre tid (med Påsen eller ej) hade aldrig varit aktuellt. Så, efter tre nätter for vi vidare, mot La Ticla. Men jag kommer ändå sakna människorna på hotellet.

Denna bilresa var betydligt kortare, 1,5 timma beräknat. Det stämde bra. Eller hade stämt bra, om vi inte härjat runt i Tecoman för att leta efter en ATM (kontanter är ett nödvändigt ont här som man aldrig kan få tag på...). Vi hittade tillslut ett stort shoppingcenter där de hade både ATM och nödvändigheter till Påsen. Allt detta gjorde att resan tog nog dubbelt så lång tid. Och, inte var det svalare på denna bilresa inte, utan det blev såklart mer gnäll och gnabb sinsemellan. Men vi vet båda varför, så ingen skada skedd i längden. Det är bara trist just då. Den som klarar sig bäst är Påsen... Men bara vi kommit ut ur Tecoman och kommit på rätt väg, var det inga problem att hitta fram. Jag hade stora förhoppningar på detta ställe, La Ticla, som man hört så mycket om. Men, återigen blev jag besviken. Johan, däremot, kom nog till sitt paradis. Här finns det typ två ställen att bo på, som vi vet och om man bortser från ren camping (uppbyggda skuggplatser). Det finaste ligger nere vid stranden på bästa plats och består av hyddor i olika storlekar. Det är nästan så basalt som det kan bli. Väggarna är tunna av flätat trä men på nått sätt täckta på insidan. De går inte ända upp till taket för att skapa naturligt drag och luftighet. Där borde det då finnas myggnät, men det gör det inte. Det finns istället över sängarna. Golvet är faktiskt kaklat liksom nästan hela badrummet. Dit in är det helt öppet och toan har inget lock, vilket resulterar i att Påsen gärna smyger dit för att leka med toalettvattnet... Det finns en fläkt. Igen, hade det bara varit Johan och jag, hade det varit okej. Det är inte sämre än där vi bodde i 3 veckor på Lombok i Indonesien och trivdes utmärkt. Nej, det är för att vi nu har en Påsen att tänka på. Och för mig är inte detta upp till rätt standard för ändamålet. Jag vill ha eget kök och helst slippa se ut genom väggarna...

Torsdag 22 mars 2012 – forts.
Men annars är det otroligt fint här. Fin lång strand, palmer som vajar, härligt blått vatten med perfekta vågor (ej för nybörjare...), en flod som mynnar ut och bildar en slags naturlig pool där jag och Påsen hänger mest hela dagarna. På eftermiddagarna har ena delen av ”poolen” värmts upp till säkert 28-30 grader och man kan ligga i hur länge som helst. Det är grunt också, så med sin sittbadring kan Påsen gå omkring själv utan att hamna under. Fungerar lite som en gåstol! :-) Byn är väldigt liten och det finns exakt fyra ställen att äta på på kvällen, dock är sällan fler än två öppna samtidigt. Det bästa stället, Vickys, har en typ ”dagens rätt” varje kväll. Det är lika spännande varje gång. Hittills har vi fått klassiska tacos, carne asada, pollo con mole, enchiladas och nu sista chile en rajas. Den sistnämnda var helt ny för oss, men jisses så gott!! Milda stora chilisar kokta med tomat, lök och grädde. Tänk att något så enkelt kan vara så gott. Vi misstänker att hennes ”dagens” alltid är samma rätt som familjen där äter till middag. Kan det bli mer genuint än så?! :-) Lokalbefolkningen själva äter där oxå, för att hon gör så god mat.
Igår träffade Påsen en kompis där, Yonathan Efraim 11 mån. Han var född 8 april. En liten tjockis. Han kunde inte gå men hade en himla fart på krypandet. Och kasta kunde han, ordentligt. Riktigt killkast, lång och hårt. Påsen försöker kasta men det blir inte så bra. Sakerna kommer liksom inte iväg... Dom hade jättekul tillsammans hela middagen. Folk är verkligen trevliga här och jag tror det är lätt att lära känna dom om man stannar längre tid.

Som ni hör är detta ett ställe som växer lite på en, man får ge det lite tid. Tyvärr är det bara ett bra boende som saknas, annars hade vi nog stannat här en månad. Nu måste vi hitta ett ställe där vi kan bo ordentligt och trivas på riktigt igen, alla tre. Eller båda två, kanske jag ska säga... Påsen trivs överallt. :-)

Barra de Nexpa nästa. Och snart får vi besök från Norge! Vi gläder oss massor! :-)