På Petchie's adventures finns ett mycket intressant inlägg om tvåspråkighet och kulturella skillnader inom relationer/familjer. Hon beskriver om sitt eget flerspråkiga förhållande, förvirringen som råder i deras omgivning och hur andra hon pratat med, som lever i samma situation, ser på detta. Det är fantastiskt intressant! Själv kan jag bara relaterat till hur det är att vara barn i ett flerkulturellt hem. Tvåspråkigheten missade jag tyvärr, men mycket annat positivt har man fått med sig. Redan som barn hade man en helt annan världsbild inget annat barn kan få om de inte upplevt samma saker jag fick göra. Jag skulle nog se det som en lyx jag önskar jag kan vidarebefordra till mina framtida barn.
Jag råder er verkligen till att läsa Petchie's inlägg - Bilingual and bi-cultural, is that a problem? (Part 1).
4 kommentarer:
Mina syskonbarn (4 & 6 år) är flytande i svenska & franska, och i höst blir det flytt till USA så det blir engelska också för dem snart. Men jag hoppas verkligen att de får behålla franskan och inte glömmer av, språk ger ju så mycket möjligheter i livet!
Tack för länkningen och din väldigt intressanta kommentar på mitt inlägg (ska svara snarast!). Det är verkligen så intressant att höra om andras erfarenheter om tvåspråkighet (eller inte) och "tvåkulturighet". Jag tror att våra föräldrars generation fortfarande inte riktigt insåg vilket ypperligt tillfälle det var att vara tvåspråkig - känner många i vår ålder med en utländsk förälder som inte kan dess språk. Sorgligt, speciellt om man inte ens kan kommunicera med mor- / farföräldrar i det andra landet!
Jag har alltid varit så avundsjuk på de som fått två språk / kulturer hemifrån men jag fick iaf ett år i England med familjen som 13-åring vilket hjälpte mycket med min engelska!
Kram
Hittade till din blogg genom Petchie! Väldigt intressant, eftersom min mamma träffade en bolivian när jag var liten och så växte jag upp...Det pratades mest svenska hemma, men jag började med spanska i skolan när jag var 6 år. Har du varit i Bolivia?
Fler kulturer gör livet så mycket rikare, absolut!
Jenny: Vilka lyckostar till syskonbarn! Det vore ju fantastiskt om de lyckades behålla alla språken.
petchie: Jag tror du har mycket rätt i att våra föräldrars generation inte alltid visste bättre än så, men min mamma visste. Hon försökte få pappa att prata spanska men han envisades med svenska. Hon försökte tom prata spanska själv med mig, men då blev jag tvärarg och sa: "Det är pappas språk. Det ska inte du tala!". Någon hemspråksundervisning blev det heller inte eftersom jag kommer från lilla Arvika där min mor var enda alternativet till lärare... Fullkomligt galet! Nu är jag dock nöjd att jag tog mig själv i kragen och lärde mig själv.
Jag förstår dock att du haft mycket god hjälp av er tid i England och all den tid du jobbat utomlands. För jag har märkt i dina inlägg att du har en väldigt bra engelska. :o)
It's alla about me: Kul att du hittat hit! :o) Det är inte alltid (oftast inte) mina inlägg är såhär seriösa. Oftast handlar de om världsliga och vardagliga ting, framförallt om att resa.
Visst har jag varit i Bolivia, ett flertal gånger. Första gången var jag 3,5 år (1984), sista gången var de månaderna jag bodde där i 2003. Det har hänt en hel del sedan dess. Jag minns kanske inte jättemycket från första gången, men det satte sådana djupa spår i mitt liv redan då att allt jag sedan gjorde kretsade kring den resa jag sedan gjorde i 2003. Man kan säga att jag redan som liten var en målmedveten och bestämd liten dam... ;o)
Själv fick jag ingen hemspråksundervisning. De ville ha min mamma som lärare, förmodligen Arvikas då nästintill enda spansktalade människa med någon sånär pedagogisk erfarenhet. Det skulle aldrig ha fungerat. Du hade tur.
Jag ska ta mig en närmare titt på dina bloggar oxå. Vid första överblick blev jag väldigt förtjust i din matblogg! :o)
kram på er allihop
Skicka en kommentar