Lista på alla 30 dagarna.
Namn: Mirtha Erika Ortega
Född: 1980-06-25
Födelseort: Skoghall/Karlstad
Uppvuxen i: Arvika
Bor nu i: Karlskrona
Familj: Sambo och ett första pyre på väg samt föräldrar i Arvika och svärföräldrar i Karlskrona Skolor: Agnetebergsskolan 1986-1992, Cenralskolan 1992-1995, Solbergaskolan 1995-1998 Naturvetenskaplig linje, Umeå Universitet 1998-2003 Teknisk Naturvetenskaplig Kemi
Intressen: spela piano, sjunga, spela (beach)volleyboll, åka snowboard, umgås med vänner, resa, shoppa
Ställen jag bott på (i kronologisk ordning): Skoghall, Arvika, Umeå, Cochabamba, Trondheim, Göteborg, Karlskrona
Länder jag varit i (förutom Sverige): Europa - Norge, Danmark, Finland, England, Wales, Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike, Andorra, Spanien, Gibraltar, Portugal, Österrike, Italien, Tjeckien, Ryssland, Turkiet, Afrika - Marocko, Botswana, Asien - Indonesien, Indien, Oceanien - inte än… Nordamerika - USA, Mexiko, Syd- Centralamerika - Bolivia, Paraguay, Chile, Peru, Ecuador, Colombia, Panama, Costa Rica
Fler ställen jag skulle vilja åka till: Australien, Nya Zeeland, Kroatien, Argentina, Brasilien, Irland, Island, Japan, Kina, Sydafrika, Canada
Jobb: sommarjobbat på kyrkogård i Arvika, sommarjobbat som servitris i Arvika, sommarjobbat och vikarierat på dagis i Arvika, vikarierat på lab på ESAB i Göteborg, Produkt- & Marknadsföringschef på Metalcolour Sverige AB i Ronneby (fd. SSAB Laminated Steel AB).
Allmänt just nu: Just nu är det en omtumlande period på många sätt. Har under en längre period inte trivts med mitt jobb och beslutade mig efter semestern att söka nytt. Lättare sagt än gjort. Men planen var att få nytt jobb och flytta om det behövdes. Nu blir det inte riktigt så… Strax efter fann vi ut att jag är gravid, så när den största chocken lagt sig fick jag inse att det var lika bra att lägga jobbsökandet på hyllan. Det där med att vara gravid har visat sig inte vara så lätt. Fysiskt har jag mått oförskämt bra tycker jag, lite lite illamående under 4-5 veckor och för ett par veckor sen hade jag problem med höfterna och ryggen under några dagar. Dock var det det mentala som var problemet. Jag har alltid velat ha barn, bara inte nu… Johan har alltid varit osäker och har alltid varit övertygad om att det inte är något för han. Vi fick reda på graviditeten i v.6 och levde sedan dess i någon slags mental deprimerande misär och berg-och-dalbana ända tills ultraljudet i v.18. Det lång tid… Men där skedde någon slags jordskredsförändring och jag tror vi kommer klara oss hela vägen ut. Kanske inte exakt varje dag blir himmelsrosa… Och det värsta är kvar, den ska ut! ”Synden straffar sig själv” heter det ju, jo, jag tror jag vet var det kommer ifrån nu… Men exakt just nu är jag mest bara förkyld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar