Lista på alla 30 dagarna.
Jag har inte bara en bästa vän, jag har tre bästa väninnor; Britt-Mari, Elin och Maria. Samma bästa väninnor som var de första att få reda på att jag var gravid (efter våra föräldrar såklart). Jag kan presentera dem lite i den ordning jag träffade dem.
Elin: Känt så länge jag levt. Våra föräldrar kände varandra redan som unga tror jag. Finns bilder på oss tillsammans redan som 2-3 år. Vi gick i samma klass i hela grundskolan och sen i parallellklass på gymnasiet. Lekte/umgicks varje dag tror jag under dessa 18år. Minst pratade i telefon några timmar efter att vi umgåtts hela dagen i skolan… Hon flyttade sen till Gbg och jag till Umeå. Men såklart höll vi konakten. Det gör vi fortfarande. Träffas så ofta vi kan, hemma i Arvika, hos henne i Gbg eller här i Karlskrona. Hon var en av de två jag for på ”girlie-trip” med till Nice i maj 2009. Vi är väldigt olika personer, men med ett helt liv tillsammans som bas kan man alltid va sig själv och prata om det mesta. Inget undgår Elin… Och det kommer va skönt att ha henne som ”erfaren” mamma nu när man själv ska ha barn. Någon att klaga hos som nyss varit där och kan försäkra mig om att det är normalt…
Britt-Mari: Flyttade in i huset mitt emot vårt, vintern 1985-86 tror jag det var. Vid det laget vägrade jag gå ut för jag var så ledsen för att min bäste vän Simon, som bodde där innan, nu flyttat till Afrika. Men så kom en liten mörkhårig flicka i min egen ålder och frågade mamma om hon fick leka med flickan. Mamma tvingade ut mig och sen dess har vi alltid varit vänner. Vi gick i parallellklass i grundskolan men lekte nästan varje dag ända tills de några år senare flyttade till annat hus bortom gångavstånd för en liten tjej. Vi tappade lite kontakten, framförallt i högstadiet. Men så i gymnasiet hamnade vi i samma klass och vänskapen blommade upp igen på sin allra bästa sida. Det visade sig att vi var mer lika än man kunnat tro innan. Efter gymnasiet flyttade hon till Trondheim, men vi höll god kontakt hela tiden. Det gör vi fortfarande. Pratar nästan varje dag. Skype är underbart! Och på nyår far vi till Amsterdam, hon och jag. Sista tjejresan utan barn…
Maria: Hon började i samma klass som mig och Elin i 1an. Minns inte hur det var med lekis, men jag gick där så kort tid att jag minns inget av det alls… En väldigt snäll och beskedlig tjej, lite blyg t.o.m., som bodde strax i utkanten på stan. Vilket inte säger så mycket i Arvika… Av vad jag minns lekte vi alltid på skolan, jag, Elin, Maria och en annan tjej Åsa (som föll bort med åren). Eftersom Maria inte bodde på gångavstånd, tog det tills vi blev lite äldre och vi fick cykla så långt, innan vi verkligen började umgås alla tre, jämnt! Vi spelade ju dessutom både fotboll och basket ihop, samt sjöng i samma gospelkör tids nog. I gymnasiet hamnade Maria och Elin i samma klass och vi blev tillslut ett stort gäng som alltid hängde ihop; jag, Elin, Maria, B-M, Jennie, Catrin, Karin, Malin, KD, Marie, samt några till som var med lite mer då och då (jag har inte glömt någon viktig va?). Hörde nångång efter studenten att vi var kallade ”singelgänget” och att knappt några killar vågade sig på att komma nära. Vi var ju aldrig någonsin ensamma en och en… Maria flyttade till Uppsala efter gymnasiet och vi höll också god kontakt. Hälsade på varandra ibland. Vi har fortfarande kontakt, men lite mer sporadisk kanske. Dock tar det inte mer en ett ”Hej” i telefonen eller när vi träffas förrän man är tbax i samma goda trygga vänskap som tidigare. Vi är också väldigt olika, men kan prata om allt ändå. Det var också hon som var den tredje tjejen på ”girlie-trippen” till Nice. Nu bor hon i Karlstad och jag försöker alltid träffa henne så snart jag är i Arvika.
Dom är alla 1 år äldre än jag, men vi har alltid gått i samma årskurs alla tre. Det är alltså inte dom som gått om ett år, utan jag som fick börja ett år tidigare. Det är tre väldigt smarta brudar det där.
Jag kan skatta mig väldigt lycklig som har alla dessa tre. Dom är basen och tryggheten man alltid kan luta sig mot (tillsammans med mina föräldrar såklart). Dom ser alltid till att man vet vem man är och var man kommer ifrån och finns alltid där när man har det jobbigt. Jag har ju inga egna syskon, så dom är de närmaste jag har. Och jag hoppas att vi kommer hålla kontakt för resten av livet. Tänk att få sitta på ett ålderdomshem tillsammans och minnas allt man gjort ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar