Vi var på after work med kollegor till Johan och gemensamma vänner. Det händer rätt så ofta, även om inte jag varit med så mycket senaste dryga halvåret. Det är alltid trevligt och brukar bli rätt så livat efter några timmar, men det är oftast då jag drar mig hemmåt. Denna gång var det lite annorlunda. En kille hade med sina föräldrar som var på besök. När vi, efter mycket om och men, fått våran mat och äntligen kunnat börja äta, tog det inte lång tid förrän jag ser mamman spotta och dregla konstigt i servetten. Första tanken var "Vilket uselt bordsskick.". Men direkt såg jag paniken i ögonen på henne. Sa till Johan som satt bredvid hon att kolla vad som var fel och han såg direkt att hon satt i halsen och inte fick någon som helst luft. Han var snabbt uppe och gjorde en improviserad Heimlich-manöver. Det tog några försök, kändes som en evighet, innan köttbiten kom uppflygandes. Hon var såklart helt till sig direkt efteråt, men strax återgick allt till det lugna och vi fortsatte som vanligt. Men innan vi gick kramade hon Johan stort och tackade han för att han räddat hennes liv. Hon hade verkligen inte fått någon som helst luft.
Typiskt nog hade vi på jobbet livräddar- och hjärtstartarkurs denna vecka... Och där ingick bl.a. denna manöver som jag aldrig riktigt kunnat innan. Men hon på kursen sa att det viktiga är inte att man gör allt tekniskt rätt, utan att man snabbt gör något alls. Det gjorde vi ju och det gick bra. Men det var skrämmande att se hur sent andra runt om reagerade. Visst, jag hade såklart inte druckit nåt och kanske var med uppmärksam, men ändå. Och såklart kan inte alla hjälpa samtidigt, då blir det ju kaos. Men även när Johan stod och försökte rädda henne på sitt lite okunniga vis, så satt det en gubbe vid bordet bredvid som gått sådan kurs men bara satt och stirrade. Hans bordsgrannar sa åt honom att "Killen gör ju inte helt rätt. Du har ju gått kurs. Hjälp honom!" Men han knappt reste sig. Hade det varit jag som kunnat och sett någon göra fel (och man inte var gravid), så hade jag bara sprungit fram, skrikigt "Jag har gått kurs på det där!" och knuffat bort den som gör fel för att snabba på processen. För det var så jag kände. Jag visste att Johan inte kunde exakt och ville bara dit och hjälpa. Men jag vare sig kunde fysiskt eller tekniskt korrekt, så det skulle ju inte hjälpt. Men men, alla reagerar olika...
Det är då skönt att veta att man har en snabbtänkande och handlingskraftig sambo, en riktig hjälte!
Klicka gärna på bilden för att kunna läsa texten (på engelska).
2 kommentarer:
Oj! Tänk vad fort det kan gå... Vad Johan var duktig ändå att bara göra Heimlich manöver sådär. Jag hade tvekat, tror jag, eftersom man inte uppdaterar första hjälpen så ofta men DET ska jag ta tag i nu! Även första hjälpen på barn är ju inte alltid som man gör på vuxna.
Man bir trött på folk som bara pratar och tycker att de är sååå duktiga ch kan allt men när det väl gäller så blir de helt plötsligt handlingsförlamade...
Var rädda om er!
/Anki
En verklig hjälte!
Skicka en kommentar